Gissa bajset
Vilket djur har bajsat?

Gissa bajset

Om Gissa bajset

Läs spillningen, gissa djuret

Gissa bajset är ett dagligt spel om en av de äldsta spårkonsterna som finns: att läsa djurspillning. Varje dag får du ett foto av riktig spillning från naturen och sex gissningar på dig att lista ut vilket djur som lämnat den — samma gåta som en naturvän ställs inför på en skogsstig, kokad ner till ett spel som tar en minut.

Spelet bygger på det älskade bajsgissarinslaget i tv-programmet Myror i brallan.

Så spelar du

Studera bilden, skriv ett djur, så tänds en rad ledtrådsrutor som jämför ditt djur med det hemliga: klass, föda, livsmiljö, region och typisk vuxenstorlek. Grönt betyder träff, gult delvis överlapp och rött ingen träff, och pilar upp och ner visar om det hemliga djuret är tyngre eller lättare än din gissning.

Zooma in i bilden för att se spillningens storlek, form och innehåll, och ringa in svaret innan gissningarna tar slut. Svarslistan är fast, så alla tidigare dagar går att spela i arkivet.

Vad du kan lära dig

Spillning är ett av de säkraste tecknen ett djur lämnar efter sig, och detaljerna avslöjar det. Storlek och form skiljer älg från rådjur; vriden, spetsig spillning full av päls och bärkärnor pekar på räv; fiskben i spillning på en sten vid ån betyder utter; och vombaten är det enda djuret på jorden som bajsar kuber.

Fältguiden går igenom hur du känner igen tecknen från djuren i spelet, från spillningens form till latriner och doftmarkeringar.

Var bilderna kommer ifrån

Varje fråga använder ett granskat, öppet licensierat foto — främst från Wikimedia Commons, plus godkända bilder inskickade av spelare. Källa, fotograf och licens för varje bild finns på sidan med bildkrediter och visas efter varje runda, så att bildtexten aldrig avslöjar svaret. Djurfaktan bakom ledtrådarna är handkurerad för spelet.

Vad spelet inte är

Gissa bajset är i första hand ett spel, inte en vetenskaplig artbestämningstjänst. Djurspår varierar med årstid, föda, ålder och plats, så se spelet som ett roligt sätt att bli bättre på att se tecken i naturen snarare än som en regional fälthandbok.